fullframe photography

Att välja rätt kamera kan vara väldigt klurigt, speciellt om man har lite speciella krav. Olika system har olika krav och just nu går jag lite i tankar om att skaffa mig en CSC, Compact System Camera. De kommer i alla möjliga former, storlekar och färger. Detta är dock oviktigt i det här fallet eftersom de alla är mindre än min digitala systemkamera, Nikon D700. Jag vill även helst använda något pannkaksobjektiv för att hålla storleken och vikt nere, samt komma åt den fantastiska ljuskänslighet och skärpedjup man erbjuds av dem. En sökare, oavsett optisk eller elektrisk, är ett plus i kanten – men inget jättekrav. De flesta modellerna har så att man komplettera med en separat sökare, dock väldigt dyr.

Nedan kommer lite personliga idéer och åsikter om de olika systemen som finns vid skrivande stund. Hoppas att de även kan hjälpa er i valet och kvalet!
(Läs mer…)

Förr i tiden när man fotograferade med film så fanns det olika typer av format, t ex 35mm och 120 format. Digitala systemkameror har olika format också, APS-C, (µ)4:3 ((micro)fourthirds) och fullformat (och mellanformat, men det är överkurs). Båda har sina fördelar och nackdelar, man får helt enkelt välja den som man anser passar sitt behov, precis som förr.

Fullformat (fullframe)
Det är den som motsvarar 35mm film till ytan och ärver således skärpedjupesegenskaperna från den analoga världen. Fullformat har ingen beskärelsefaktor (mer om detta nedan). Används främst i proffskameror så som Nikon D700, D3-serien, Canon 5D, 1Ds.
Nikon kallar detta för FX.

APS-C
Det vanligaste formatet och sitter i de flesta instegsmodeller. Skillnaden mot fullformat är storleken på sensorn, vilket medför en beskärelsefaktor (som varierar något).  Bekärelsefaktorn uppkommer eftersom det är en mindre sensor som inte använder hela objektivets yta på linserna. Detta betyder att objektiv uppfattas som ”längre”, t ex på Nikon så är det 1.5x beskärelsefaktor. Man tar då objektivets brännvidd och gångrar det med 1.5 – till exempel ett 50mm uppfattas alltså som 75mm.
Nikon kallar detta för DX.

(µ)4:3 ((micro)fourthirds)
Utvecklat av Kodak och Olympus och är ett format som blir allt vanligare då fler kameror börjar använda det. Främst används det i kompaktsystem, dvs kompaktkameror man kan byta objektiv på, eller spegellösa systemkameror. Fördelen med detta är att huset blir mindre och man får bättre skärpedjups- och brushanteringsegenskaper jämfört med en kompaktkamera, jämfört med en ”vanlig” digital systemkamera är brushanteringen sämre. Nackdelen däremot är att man får en beskärelsefaktor på 2 gånger. 50mm blir alltså 100mm.

Objektiv och kompatibilitet
För att kompensera för olika beskärelsefaktorer har det sen ett tag tillbaka kommit objektiv som är anpassade för den mindre sensorformatet APC-S.

Nikon kallar dessa objektiv för DX (fullformat heter FX). Självklart går dessa att använda även på fullformat, men man kan få en stark vinjettering i kantera eftersom linsöppningen är mindre.
Hos Canon är det liknande, EF och EF-S. Där EF-S fungerar på endast APS-C-sensorer.

Självklart finns även dessa för (µ)4:3 också, men eftersom det i dagsläget bara är Olympus och Panasonic som använder detta så tillverkar de sina objektiv därefter ocskå.